De första fem säsongerna på Konserthuset 1927-32

 

Vilka hade då körens uppgifter varit under de första fem åren av samarbetet med Konsertföreningen? Den allra första konserten, ett framförande av Bachs Juloratorium, hade, med repris ett par dagar senare, ägt rum den 14 december 1927. Den föranledde Kurt Atterberg i sin recension i Stockholmstidningen dagen därpå till bl. a. följande:

»Inför denna konsert var man först och främst nyfiken hurudan den ’nya’ akustiken skulle vara för kören. De ursprungliga akustiska förhållandena missgynnade ju i särskilt hög grad körklangen. Otvivelaktigt äro klangförhållandena nu bättre, så att större nyansmöjligheter finnas än förr. Då därtill kommer att Musikaliska Sällskapets kör, som nu fått ersätta Konsertföreningskören, vuxit ut högst väsentligt till numerären, så är det rätt naturligt att intrycket av den nya kören ej skulle komma att stå tillbaka för den gamla.

Om man bortser från vissa släpningar, vilka torde vara att återföra till dirigentens sega och stundom alltför flegmatiska taktslagning, så gingo körerna bra och klingade angenämt.»

Efter denna deklaration fortsatte Atterberg:

»Hr David Åhlen ledde det hela mycket förtjänstfullt, även om en pregnantare taktslagning stundom skulle varit till fördel för exaktheten i samspelet.

En mera frigjord taktering torde vara erforderlig vid andra uppgifter som komma att erbjudas hans kör. Man får emellertid glädjas, att det finns en så bra kör, och att lust och förmåga till upprätthållande av Stockholms gamla körtraditioner även äro tillfinnandes. En talrik publik manifesterade denna glädje med livligt bifall.»

Redan i början av januari, en knapp månad senare, stod Beethovens nionde symfoni, dirigerad av Václav Talich, på programmet. för en gångs skull med bara ett framförande.

Patrik Vretblad i Social-Demokraten (12 januari 1928) kommenterade: »Kören – Musikaliska Sällskapet – hedrade sig både genom klangrenhet, frejdigt mod och säkerhet i rytmiken och påpasslighet i insatserna.»

Körens tredje stora uppgift under det första spelåret blev Brahms ”Ein deutsches Requiem” under Václav Talichs ledning. P.-B. i DN (27 april 1928) var mycket nådig i sin kritik:

»Utförandet under Talich var bättre än något föregående i Stockholm, helt genomdränkt av klangligt välljud, och strålande av naturlig klarhet i de dynamiska linjerna. Musikaliska Sällskapets kör har väl största äran, om än dess tyska uttal ibland mängde in ett litet minus i intrycket.»

Originellt nog medverkade kören även vid lördagskonserten i samma vecka med några av sina mest omtyckta a cappellaverk. A. Södermans Sex visor i folkton, dirigerade av David Åhlén, innan Brahms’ Requiem ånyo på söndagen framfördes.

Hösten 1928 fick David Åhlén leda ett för kören nyinstuderat verk, Schuberts Mässa i Ass-dur. På våren 1929 var förutom två framföranden av Beethovens nionde symfoni och en konsert med Brahms’ Requiem och Bossis Westminster Abbey, som man tidigare gjort under tonsättarens ledning i Engelbrektskyrkan, Alfvéns Kantat vid Uppsala Universitets 450-årsjubileum (under tonsättarens ledning) och Francks Die Seligkeiten nya verk på repertoaren.

Den första framgångsrika säsongen i Konserthuset hade i resan till Köpenhamn, där MS tillsammans med körer från de nordiska grannländema deltog i Nordisk Staevne 30 maj-3 juni. Det var ett stort evenemang, som väckte åtskillig uppmärksamhet i pressen, både före och efter konserterna, och som även radiosändes i Norden. Riktigt hur stor kör David Åhlén reste med till Köpenhamn går ej att fastslå – det finns en preliminär deltagarlista som med alla namn upptar 246 personer förutom dirigenten själv, samt ännu en lista, med något färre antal deltagare – men i pressen figurerar uppgiften att MS vid detta tillfälle bestod av ca 200 personer. En jättekör var det utan tvekan som succésjöng i Köpenhamn: Otto Olssons Te Deum på Det Kgl. Teater, förutom Stenhammars Sverige, där alla 1000 sångarna från lsland, Norge, Finland, Danmark och Sverige deltog, samt A. Södermans Visor i folkton.

Under de säsonger som nu följde fortsatte kören att bygga ut sin repertoar. Beethovens nionde symfoni var den röda tråden i verksamheten, ständigt återkommande under vårarna. David Åhlén dirigerade regelbundet, såsom kontraktet också utlovade att han skulle få göra. Vid Sällskapets 25-årsjubileum den 14 december 1932 framfördes en Bachkantat, nr 79, Herren Gud är sol och sköld, samt på nytt A. Halléns Ett juloratorium. Det var f. ö. den första gången kören bestods med en egen presentation i programbladet vari bl. a. omtalades att MS omfattade 200 medlemmar och »torde nu allmänt anses som landets främsta blandade kör».