Dirigentbyte. Johannes Norrby blir ledare för Musikaliska Sällskapet

 

I David Åhléns kontrakt var angivet att vissa av MS’ konserter i Konsertföreningens regi skulle dirigeras av honom själv och andra av gästdirigenter. Så småningom blev det diskussioner om hur mycket den ordinarie dirigenten skulle dirigera. I början hade David Åhlén dirigerat åtminstone två gånger varje säsong, men fr. o. m. 1936 blev det allt glesare mellan hans konsertframträdanden i Konserthuset. David Åhlén ville emellertid ogärna överlåta en del stora verk på gästdirigenter. Så var t. ex. fallet med Bachs h-mollmässa.

När uppdraget att dirigera den 1945 gick till Mogens Wöldike, sade David Åhlén upp sig. Konsertföreningen accepterade detta, varpå Johannes Norrby, som 1939 blivit Konsertföreningens direktör, övertog ledarskapet för MS. Johannes Norrby var väl meriterad för sin nya uppgift. Sedan 1934 var han ledare för Björlingkvartetten där han sjöng bas. 1934 hade han övertagit ledarskapet för Akademiska Kören (som han behöll till 1964). Han hade också startat och under ett par år lett kammarkören Voces Intimae. Norrby hade varit styrelseledamot i Stockholms Studentsångarförbund 1923-36 och i Sveriges Körförbund 1937-40, han hade också varit redaktör för tidskriften Vår sång. Han var utbildad bassångare – hade sedan ungdomsåren sjungit i ett flertal av Stockholms kyrkors körer förutom på Ersta diakonissanstalt, där han vuxit upp. Sedan 1925 var han medlem av Radiokören. Dessutom var Johannes Norrby en hängiven kammarmusikspelare, förtrogen framför allt med stråkinstrumenten fiol, altfiol och kontrabas. Han hade spelat i Mazerska kvartettsällskapet, 1931 hade han varit med och grundat Stockholms kammarorkester och varit dess ordförande till 1939.

Sitt liv hade han till 1939 delat mellan musiken och pedagogiken: efter fil. mag.-examen 1928 och amanuenstjänstgöring vid Stockholms högskola till 1930, hade Johannes Norrby varit lärare i Stockholm 1930-39. Hans kunskaper var omfattande inom så skilda områden som teologi, naturvetenskap och humaniora. Johannes Norrby hade redan vid ett par tillfällen hjälpt David Åhlén i arbetet med MS. Det första han fick lov att göra som dess nye ledare var att vidta kontroll av stämmaterialet, något som David Åhlén under sina senare år försummat. 30-40 medlemmar sades upp. Detta känsliga ingrepp skedde i samförstånd med Mogens Wöldike.

Hur gick det så med h-mollmässan? Det bar sig inte bättre än att Wöldike bröt benet och blev förhindrad att åta sig uppgiften, och det om att dröja till februari 1947 innan Wöldike till slut, med en betydligt föryngrad kör framförde den.

I och med att Johannes Norrby nu var MS’ ledare blev det regel att körens konserter leddes av gästdirigenter. Som Konsertföreningens direktor (1939-70) kunde Johannes Norrby aktivt bidra till att framstående dirigenter engagerades för körens räkning. På hösten 1946 gästade Bruno Walter ånyo Konserthuset. Åtta år tidigare hade han lett MS i Mahlers andra symfoni, något som han med några för kören och David Åhlén mycket hedrande ord skrivit om i sin memoarbok »Ett liv i musik»:

»I Stockholm hade jag åter stor glädje att konsertera och den heliga atmosfär, som omgav mig. – – – Och jag minns med nöje den praktfulla och omsorgsfullt förberedda kören, som med sin värme, sin kraft och sina vackra röster djupt tillfredsställde mig.»

Om Wilhelm Furtwänglers besök i november 1948, liksom om upplevelser av många andra stora dirigenter under Johannes Norrbys tid berättas på annat håll i denna skrift (samtalet med MS-medlemmar). Erich Kleiber dirigerade »Nian» 1949, Bruno Walter kom tillbaka med Brahms’ Schicksalslied och Requiem i början av hösten 1950. Fritz Busch ledde Beethovens Missa solemnis i maj 1951 och i februari 1952 gästade Hans Schmidt-Isserstedt ffg kören i Beethovens nionde symfoni. Denne för körens utveckling så betydelsefulla dirigent återkom regelbundet fram till 1969, då han i januari sista gången dirigerade kören i Mozarts c-mollmässa. Bland de framstående dirigenter som gästade Stockholm och bidrog att göra sjungandet i MS attraktivt hörde naturligtvis också John Barbirolli (1956, Verdis Requiem), Ferenc Fricsay (1957, Beethovens nionde symfoni), Paul Kletzki (1957, Brahms’ Requiem, 1958, Beethovens nionde symfoni), Lorin Maazel (1959, Verdis Requiem), Rafael Kubelik (1960, Janacek Glagolitisk mässa, 1960, Beethovens nionde symfoni, 1964 Faurés Requiem), Carlo Maria Giulini (1961, Verdis Requiem, 1963, Quattro pezzi sacri, 1965, Beethovens nionde symfoni) för att nämna några av de främsta. Ett evenemang var givetvis besöket av Pierre Monteux 1960 med Bachs Magnificat och Stravinskys Psalmsymfoni på programmet. Monterux återkom 1961 och ledde då den »lilla damkören» ur Sällskapet i Debussys Tre nocturner.

Det fanns vissa tillfällen, då Johannes Norrby ledde kören vid konserter: vid skolkonserter, då han själv också fungerade som muntlig presentatör av verken, liksom när han någon gång fick hoppa in för en insjuknad dirigent (1962 för Dean Dixon i Brahms’ Requiem) samt vid konsertturnéer. Vid Finlandsturnén i juni 1962 dirigerade Johannes Norrby sålunda koraler ur Hilding Rosenbergs Johannes uppenbarelse samt Brahms’ Rcquiem i Åbo domkyrka. I augusti 1971 var han åter med kören i Åbo och dirigerade då Larssons Förklädd gud samt Verdis Quattro pezzi sacri. Ännu en Finlandsturné gjordes under Johannes Norrbys ledarskap 1973 med konserter i Helsingfors och Tammerfors. Båda gångerna utgjordes programmen av a cappellasånger, bl. a. Vaughan Williams’ mässa i g-moll. Ett a cappellaprogram under Johannes Norrbys ledning sjöngs av kören i Leksands kyrka i september 1969, med repris i Engelbrektskyrkan en dryg vecka senare. Även 1971 i januari dirigerade Johannes Norrby MS i fyra körsånger a cappella av Kodaly och i oktober samma år var Johannes Norrby den självklare ledaren vid ett helaftonsprogram med a cappellasånger i Folkets Hus, dit konserterna förlagts fr.o.m. hösten 1971 till dess att Konserthuset efter ombyggnad stod klart för återinvigning i januari 1973.

Ett alldeles speciellt tillfälle när Johannes Norrby ombads att själv dirigera var den 10 juni 1970 i samband med sin pensionering. Den konserten, ett framförande av Brahms’ Ein deutsches Requiem, finns bevarad: en bandupptagning gjordes, vilket ett par år senare resulterade i en grammofonskiva. Beklagligt nog är detta den enda grammofonskiva med MS och dess ledare under åren 1945-1974 Johannes Norrby, som existerar. (Ändå sämre är dokumenrationen av David Åhléns konserter med kören. Här finns inte en enda grammofonskiva att tillgå.)

I sekreterarens berättelse för verksamhetsåret 1969-70 återges detaljerna kring den minnesvärda konserten i juni 1970:

»Enligt generalprogrammet skulle Missa solemnis ha bildat avslutningen på Sällskapets sångsäsong. Men så ville ej ödet, i detta fall Filharmonikerna och Sällskapet självt. Orkestern och kören ville på ett särskilt sätt hedra Johannes Norrby inför hans avgång den 1 juli som chef för Konsertföreningen. Därför bad orkester och kör Johannes att den 10 juni dirigera Brahms’ Requiem. För alla som hade förmånen att vara närvarande – kören, Filharmonikerna, solisterna Elisabeth Söderström och Erik Saedén och en fulltalig åhörarskara – blev aftonen en sällsynt gripande upplevelse. Till denna berättelse fogas pressrösterna om detta Requiem, som enligt Runar Mangs ’aldrig uttryckt så mycket’. Mangs artikel slutar· ’Och en musiker, en verklig musiker, är Johannes Norrby.’ . . . ’Ingenting var här utåtriktat: sonor körklang omvärvde musiken, mildhet och allvar var grundstämningen’, skrev Alf Thoor i Expressen. Efter konsertens slut vidtog hyllningar av alla de slag men alla med en gemensam nämnare – värme och hjärtlighet. Sedan Johannes mottagit så många blomsterbuketter han orkade bära, och några till, fick en rad körflickor hjälpa till att på podiet bära in återstoden. Tal hölls på podiet och tal hölls vid den efterföljande festen i Attiksalen. Till de utmärkelser som Johannes efter Missa solemniskonserten fick motta – Litteris et Artibus samt utnämnandet till Hedersledamot i Svenska Musikerförbundet, kom så denna kväll utnämnandet till Hedersfilharmoniker. Från kör och orkester presenterades ett album som med mycken omsorg och skicklighet sammanställts av Arne Pettersson och som vår ordförande efter ett som vanligt charmant och spirituellt tal överlämnade. Han tolkade det ur körens synvinkel gynnsamma i Johannes’ avgång från sina ’bisysslor’ -genom att jämföra Sällskapet med brudparet på bröllopsnatten: ’Äntligen ensamma. – – -’»

Självfallet ägde körens verksamhet till allra största delen rum i Konerthuset under Johannes Norrbys tid. Men kören hade även andra uppgifter, vilket framgår av programöversikten. Så engagerades t. ex. MS för några radioproduktioner: man sjöng Kuulas Stabat mater i mars 1953 (dirigent Carl Garaguly), Mahlers symfoni nr 2 i januari 1954 (dirigent Tor Mann), N.Bergs Salomos Höga Visa i september 1959 (dirigent Tor Mann) samt O. Olssons Te Deum i december 1959 med Johannes Norrby som dirigent (sistnämnda radioinspelning hade föregåtts av en konsert i Engelbrektskyrkan en månad tidigare).

Kören medverkade även vid Nobelfestligheterna under flera år. Det hände också att kören företog en och annan konsertresa till inte alltför avlägsna platser. Man reste flera gånger till Uppsala och till Gävle och framförde stora körverk såsom Beethovens nionde symfoni. Honeggers Kung David och Haydns Årstiderna. I Norrköping stod 1972 Verdis Requiem på körens program, liksom i Gävle i maj 1972. På hösten samma år reste man åter till Gävle och dirigenten Rainer Miedel med Mozarts Requiem.

En för kören mindre vanlig uppgift var operakonserten i oktober 1961 i samarbete med KFUM-kören, då körer ur Aida och Boris Godunov av Verdi och Musorgskij sjöngs till förmån för Dag Hammarskjölds Minnesfond. Konserten sändes i säväl radio som TV.

Antalet konsertuppdrag ökade under 1960-talet påtagligt. Under David Åhléns tid låg antalet engagemang per säsong mellan 6 och 8 stycken – nu blev del vanligt med omkring 12 framträdanden varje säsong. Till konserterna i Konsenhuset lades under flera år medverkan vid Stockholms Festspel med början i juni 1959 då Igor Markevitch dirigerade Beethovens nionde symfoni. 1961, 1962 och 1963 stod Haydns Skapelsen (dirigent Michael Gielen), Rosenbergs Johannes uppenbarelse (dirigent tonsättaren) och. Waltons Belsassars gästabud (dirigent Sixten Ehrling) på festspelsprogrammen.

Vid några tillfällen sjöng kören eller en del av den på annan plats än Konserthusets stora sal: i Markuskyrkan i Björkhagen (vid en ytterstadskonsert 1963), i Storkyrkan (1964), i Engelbrektskyrkan (1965), i Blå Hallen (1970 och 1972). Utöver redan nämnda Finlandsturnéer gick en sådan i slutet av maj 1965 till Åbo med Verdis Rcquiem som där dirigerades av Sixten Ehrling. Stora och stimulerande uppgifter bjöd de två tuméerna till Berlin 1969 och Edinburgh 1970 på. Båda gångerna med Dvoráks Requiem i bagaget och med Antal Dorati (som sedan 1966 vid ett flertal tillfällen lett kören) som dirigent. I Berlin medverkade kören vid Berliner Festwochen tillsammans med Radio-Symphonie-Orchester Berlin medan Stockholmsfilharmonikerna följde med kören för ett konsertframträdande vid Festspelen i Edinburgh. Redan på hösten 1968 hade MS under Antal Doratis ledning sjungit Dvoráks Requiem vid två konserter i Stockholm. I publiken fanns bl. a. David Åhlén, som i brev till kören och Johannes Norrby tackade för upplevelsen:

» … Mest fäste jag mig emellertid vid körklangen. Vilket forte, vilket fortissimo! Starkt, men aldrig hårt. Vilket p och pp! Svagt, men alltid buret, genomträngande: a cappellaavsnitten i Agnus Dei var gripande! Musikaliska Sällskapet visade sig på nytt stå på högsta konstnärliga nivå. Det är mig en stor glädje att få vitsorda detta. – – -»

Presskritiken hade i Stockholm varit mycket positiv och var så i högsta grad även i Berlin efter körens konsert 23 september 1969. »Die schwedischen Sängerinnen und Sänger boten eine durch chorisch fülligen Wohlklang und präzise Einsatzbereitschaft hervorstehende Leistung» kunde man bl. a. läsa i Der Tagesspiegel, och i Telegraf konstaterades: »Angenehm fiel die Reinheit dcr Soprane auf, sehr schön das Piano der Männerstimmen in ’Pie Jesu’, ferner die klangweichen Tenöre im ’Hostias’.» En förklaring till att mansstämmornas pianonyans i ’Pie Jesu’ omnämndes med sådan välvilja kan ha varit att Johannes Norrby där hade lagt lill även altarna . . .

Inte mindre framgångsrikt var gästspelet i Edinburgh varom ett flertal recensioner i den skotska pressen vittnar:

»The choir is capable of tone, and, although it barely occupied half of the seats in the organ gallery, almost as much volume of sound as a much larger body of singers. One could remark particularly on the even balance of singers and on the strikingly firm foundation of the basses.» (Glasgow Herald 7 september 1970).

I en annan recension jämfördes kören med en svensk bil med gott rykte utomlands, nämligen en Volvo:

»The choir was alert, well-drilled, well-balanced, and sang with clear articulation. Rather like the orchestra, it did not seem to posess any particular asset – marvellous basses, thrilling sopranos or fantastic attack – but it had settled for allround competence, assurance and security. lf that makes it sound like the choral equivalent of a Volvo, there is nothing wrong with it.» (The Scotsman 7 september 1970).

Ett rikhaltigt material i form av bevarade kallelser från den tid då Astrid Mayrhofer tjänstgjorde som sekreterare på Konserthuset ger intressanta och i många fall underhållande inblickar i hur arbetet bedrevs vid repetitioner etc. Om arbetsförhållanden i MS berättas också bl. a. i ett tidningsreportage från juni 1959:

»(Johannes Norrby) . . . hör inte till de demoniska dirigenterna, han knackar inte sönder taktpinnen under dynamiska utbrott som får sångarna att skälva. Han använder f. ö. ingen taktpinne – har haft skräck för alla sorters pinnar sedan biologiläraren Thorsten Pehrson gav honom en pinne i ordning i Södra latin. Johannes är en hemtrevlig dirigent, som slipar och filar fraserna med hjälp av små uppmuntrande tillmälen. ’Man hör en del individuella glädjetillbud, vilket i och för sig är trevligt’, varnar han. Och genast låter det jämnare i klangen. ’Och mera legato’ utbrister han så som alla dirigenter alltid utbrustit just på samma känsliga ställe i symfonin (Beethovens ’Nia’). ’Och ner med lätt sinne, mina kära sopraner’ . . . Ingen går hem och gråter efter en sådan repetition.»

I tidningsreportaget nämns också att gästdirigenterna varit många, framför allt i »Nian», där bl. a. Felix Weingartner imponerade på kören. Denne gästade 1940 MS och kunde då berätta att han själv i sin ungdom sjungit Beethovens »Nia» i en kör som till medlem räknade en något ålderstigen dam, som varit med om själva urpremiären, då Beethoven dirigerade. Weingartner lär ha fört taktpinnen på ett mycket egendomligt sätt , vilket han förklarade med att just så hade Beethoven slagit – det hade han lärt sig av den gamla damen i kören. Så förs traditioner vidare!

Johannes Norrby sjöng själv alltid med vid konserterna. »Att jag orkat stanna så länge som körens ledare beror på de härliga uppgifter vi fått oss tilldelade, verk vilkas djup jag förnimmer. För mig är arbetet i Sällskapet, trots alla ’födslovåndor’, ett ojämförligt livselexir» skrev han i ett styrelseprorokoll i maj 1968. Arbetet i MS var naturligtvis inte alltid ett odelat nöje – det fanns uppgifter förenade med vissa obehag, uppgifter som trots detta måste göras. Dit hörde de s. k. »tête-à-têterna», röstkontrollema, som Johannes Norrby införde när han blev körens ledare 1945, varom redan berättats. Men tête-à-têterna förde också mycket positivt med sig, framför allt innebar de en fortlöpande nära kontakt mellan körens ledare och de enskilda körsångarna. I arbetet med att genomföra de nödvändiga provsjungningarna hadde Johannes Norrby en princip, som han ansåg sig vara skyldig att följa: man får inte ha med en röst som skadar, och det som skadar mest är chevrotering, d.v.s. sång med oskönt vibrerande röst. Åldersgränser infördes även, men de var inte automatiska. Om en sångare passerat åldersstrecket men efter individuell provsjungning befunnits kapabel att fortsätta i sin stämma, förelåg inga hinder för detta. Men provsjungning måste då ske varje år i stället för vart tredje år. Åldersgränserna var: för sopraner 53 år, för altar och tenorer 55 år och för basar 60 år.

Repetitionsarbetet bedrevs då, som nu, på måndagskvällar, men även på onsdagskvällar repeterades det extra, nämligen med de sångare som av olika anledningar ej kunnat infinna sig till måndagsrepetitionen. Tidningsreportaget från 1959 gav en del av den atmosfär av trivsel och avspänt musicerande som »gamla» MS-sångare fortfarande gärna återkommer till när de minns hur de stora körverken växte fram under repetitionerna. Johannes Norrby brukade sjunga före i alla stämmor – därtill var han också ovanligt väl skickad, utrustad som han var med såväl bas, tenor, alt och sopranstämma, ja, t. o. m. med dramatisk sopran! Om sina synpunkter på körtekniska problem, d. v. s. hur man bär sig åt för att instruera körsångare så att de sjunger rent och så vackert som möjligt, skrev Johannes Norrby redan 1939 några artiklar i Vår Sång, vars redaktör han då var. Följande citat må belysa något av hans körsångarideal:

»Man glömmer oftast det vackraste i sången, legatot. Bröderna Björlings fader brukade för sina småttingar använda liknelsen all sången skulle vara som en telegrafremsa på vilken tecknen d. v. s. orden skrevs upp: tecknen måste vara tydliga, men remsan får aldrig brista. – – – Konsten att sjunga är att inte ’göra’ någonting. Den verkligt fulländade sångaren liksom ler och leker fram sin sång. – – – En sångare skall kunna sjunga som Taisto Mäki springer: hur länge som helst, aldrig spänt, och vackert.»

Ännu en viktig förmåga utmärkte Johannes Norrby som repetitör: förmågan att kunna förklara, bokstavligt talat, lägga ut texten. Det är en egenskap som blott alltför få kördirigenter äger, men en viktig och uppskattad sådan. En repetition med Johannes Norrby när t. ex. Brahms’ Ein deutsches Requiem höll på att övas in, innebar djupa samtal om och förklaringar av de i verket av Brahms valda bibeltexterna. Många körmedlemmar som var med under den här tiden har vittnat om rika upplevelser i samband med just textförklaringarna, som Johannes Norrby så vältaligt och kunnigt delgav sina körsångare.

För den stora publiken var dessa sångare en anonym skara – ända till 1956 då ffg i ett konsertprogram alla deltagande sångares namn publicerades i samband med tre konserter då John Barbirolli dirigerade Sällskapet i Verdis Requiem. Anledningen till offentliggörandet av alla enskilda sångares namn lär ha varit att detta skulle verka som lockbete för de sångare som av en eller annan anledning inte deltog så aktivt i körsjungandet som önskvärt var. Åtskilliga är de kallelser som slutar med förmaningen till alla sångare att sluta upp mangrant vid varje repetition!

På 50-talet inleddes samarbete mellan MS och andra körer, vilket sällan hade skett tidigare. I Händels Israel i Egypten i maj 1959 utgjordes den samlade kören av MS, Akademiska Kören (vars ledare Johannes Norrby samtidigt var) och KFUM-kören. När någon barnkör behövdes – t. ex. i Brittens War Requiem, som framfördes i Storkyrkan i april 1965 – anlitades en sådan från Stockholms musikklasser, d. v. s. Adolf Fredriks musikskola. Det är ett samarbete som har fortsatt genom åren. Det var dock undantagsvis som MS begärde förstärkning av någon annan kör vid konserter. Först på 1970-talet blev detta vanligt: man samarbetade med flera körer vid återinvigningen av Konserthuset i januari 1973 – självklart, då Mahlers åttonde symfoni stod på programmet. MS, Akademiska Kören, Uppsala Akademiska Kammarkör, KFUM-kören samt en gosskör från musikklasserna svarade tillsammans med solister och filharmonikerna för detta evenemang. Körer som tillsammans med MS/SFK presenterat stora körverk (förutom Mahlers åttonde symfoni Verdi: Requiem, Schönberg: Gurrelieder, Enescu: Oidipus, Berlioz: Requiem, Tippet: A Child of Our Time, Stravinsky: Psalmsymfoni m. fl. verk) är, utöver redan nämnda körer, Adolf Fredriks Bachkör, Operakören, Storkyrkans kör och körer från Adolf Fredriks musikklasser: gosskören, flickkören, gymnasiekören och barnkörer.