Körverksamheten i Stockholm omkring sekelskiftet,
SSUH-kören/ Musikaliska Sällskapet 1907–27,
körens första år i Konserthuset.

 

I Stockholm fanns ett rikt utvecklat körliv omkring sekelskiftet. Ett par decennier tidigare hade särskilda kyrkokörer börjat bildas. Mer än 40 körsällskap grundades därtill från slutet av 1880-talet fram till 1910. Dessa var till allra största delen föreningsanslutna manskörer. Exempel på sådana körer är Stockholms arbetaresångförening, Stockholms KFUM-kör, Stockholms folkskollärareförenings sångkör, Sveriges Kontoristförenings sångkör, Stockholms studentsångarförbund och Bokbinderiarbetareföreningens manskör. Många andra körer skulle också kunna nämnas, såsom den 1907 bildade SSUH-kören, fr. o. m. 1916 med namnet Musikaliska Sällskapet.

Ett par stora körsällskap hade till huvudsyfte att framföra och sprida kännedom om större körverk. Redan 1880 hade i detta syfte Musikföreningen grundats av Ludvig Norman och Vilhelm Svedbom. Musikföreningen rekryterade liksom det av Andreas Hallén 1885 bildade Filharmoniska Sällskapet (1903 ombildat till Nya Filharmoniska Sällskapet) sina körsångare, manliga och kvinnliga, från de högre sociala skikten av stadens befolkning. Man arbetade ideellt, d. v. s. kören fick ingen ersättning för sitt arbete. (Inga förändringar har i detta avseende skett under de 100 år som gått sedan dess!) Under perioden 1890- 1910 framförde Musikföreningen, som övade in sin repertoar under ledning av Erik Åkerberg men vid konserterna dirigerades av Franz Neruda, bl. a. en lång rad Bach-verk (t. ex. Juloratoriet och h-mollmässan), Beethovens C-durmässa och körfantasi, en mängd Händel-verk, bl. a. Messias, Verdis Requiem, Nielsens Hymnus amoris med mera.

Filharmoniska Sällskapet/Nya Filharmoniska Sällskapet – vars specialitet egentligen var a cappella-sång – framförde bl. a. Bachs Matteuspassion och Johannespassion, Beethovens Missa solemnis, Brahms’ Requiem, Elgars Gerontius dröm, Stenhammars Ett folk samt verk av Liszt, Wagner, Bruch, Andreas Hallén, Per Ulrik Stenhammar, August Söderman, Ivar Hallström, A. F. Lindblad, Gunnar Wennerberg m. fl.

Före bildandet av Filharmoniska Sällskapet och Musikföreningen var de viktigaste körsällskapen i Stockholm Musikaliska Sällskapet (1800-19), Harmoniska sällskapet, Sällskapet för sångövningar (1828-32) och Nya harmoniska sällskapet.

Under den 1902 bildade Konsertföreningens första år tycks inga körverk ha stått på repertoaren. Inte förrän vid tre konserter i mars-april 1916 startar körkonserterna och då med ett framförande av Beethovens nionde symfoni med slutkören An die Freude. Medverkande kör hette Filharmoniska Sällskapet (alltså inte identisk med A. Halléns sällskap), dirigent var Georg Schnéevoigt. Redan 1917 i slutet av december, två gånger mellan jul och nyår, stod »Nian» åter på programmet, denna gång framförd av Nya Filharmoniska Sällskapet, fortfarande med Schnéevoigt på dirigentpulten. »Nian» kom att bli det körverk man oftast framförde, till en början i december eller januari omkring julhelgen, många gånger även på våren, som säsongsavslutning.

David_Åhlen utan text

 

 

 

 

 

 

 

 

 

David Åhlén, körens grundare. Foto: Ferd. Flodin

 

I regel dubblerades framförandena, vid något tillfälle gav man tre konserter i rad. Mellan 1916 och 1927 framfördes Beethovens nionde symfoni 27 gånger. Det totala antalet körkonserter var under denna tid 63 och antalet verk 29 stycken. Det säger något om »Nians» tidigt grundade popularitet. Vid de flesta tillfällen dirigerade G. Sehnéevoigt (förste dirigent i Konsertföreningen fr. o. m. spelåret 1915/16 t. o. m. 1924), men även gästdirigenter engagerades såsom A. Nikisch (1919), Wilhelm Furtwängler (1920), Felix Weingartner (1923) och S. von Hausegger (1925).

Från och med 1917/18 års säsong svarade Konsertföreningens egen kör vid
namn Konsertföreningens symfonikör för alla körframträdanden. Förutom
»Nian» framfördes bl. a. Brahms’ Requiem (1917), Berlioz’ Requiem (1918),
Liszts En Faustsymfoni (1919), Beethovens körfantasi (1922), Schumanns Das
Paradies und die Peri (1925), Beethovens Mässa C-dur (1927). Inslaget av
svenska verk i programsättningen är markant. Man framförde körverk av Natanael Berg, Andreas Hallén, Wilhelm Stenhammar, Kurt Atterberg, August
Söderman och Hugo Alfvén. Bland övriga nordiska tonsättare var framför allt
Sibelius omtyckt. Hans Snöfrid framfördes fem gånger mellan åren 1918 och
1924. Gade och Grieg representerades med var sitt verk, inledningen till Balders
dröm och Olav Trygvason.

Konserten 27/4 1927, då Beethovens nionde symfoni, ledd av Václav Talich,
avslutade konserterna under spelåret 1926/27, blev också Konsertföreningens
symfonikörs sista. Dess senaste konserter hade delvis fått fina recensioner, men
kören skulle bytas ut mot Musikaliska Sällskapets kör. Moses Pergament i Svenska Dagbladet skrev visserligen efter körens näst sista framträdanden i Alfvéns »Uppenbarelsekantat» 1/12 och 5/12 1926: »Konsertföreningens kör ägde icke den klangstyrka som förmår trotsa salens dåliga akustik» men Patrik Vretblad i Socialdemokraten ansåg att »Han (Alfvén) understöddes i framförandet av symfonikören som med glans löste även rätt krävande uppgifter» och Kurt Atterberg i Stockholm-Tidningen (6/12 1926) berömde: »Konsertföreningens kör, som medverkade, har klangfriska stämmor, särskilt bland sopranerna». Signaturen S. L. i Dagens Nyheter (26/3 1927) sparade heller inte på lovorden efter Beethovens C-durmässa: »Dirigent och kör äro att nämna med superlativer, orkestern med erkännande».

En artikel i Dagens Nyheter (19/5 1927) omtalar att medlemmarna i Konsertföreningens symfonikör kallats till ett extra sammanträde i Stockholms Konserthus med anledning av en skrivelse vari Konsertföreningen meddelat sin avsikt »att från och med början av nästkommande spelår upphöra med den egna kören». Sagda kör, som vid mötet representerades av bortåt 100 medlemmar, var
dock ingalunda hågad att upphöra med sin existens. Under Felix Sauls ledning
skulle kören fortsättningsvis under namnet Stockholms oratoriesällskap börja
en självständig verksamhet.