SSUH-kören blir Musikaliska Sällskapet

 

Hösten 1914 måste kören med anledning av krigsutbrottet, vilket medförde att många tenorer och basar inkallades till militärtjänst, tills vidare nedlägga verksamheten. Hösten 1916 kunde man emellerid starta på nytt, nu med inemot 100 deltagande, i ett framförande av Carl Lundells Requiem i Engelbrektskyr­kan på Allhelgonadagen. På David Åhléns förslag hade då körens namn ändrats till Musikaliska Sällskapet (i fortsättningen förkortat MS), då kören haft föga gemensamt med SSUH under de närmast föregående åren och i själva verket utvecklats till ett självständigt arbetande körsällskap. Att den orkester som medverkade vid MS:s första konsert var Konsertföreningens orkester, vilken David Åhlén nu ffg dirigerade, är väl en händelse som ser ut som en tanke.
Fortfarande dominerade a cappella-sjungandet körens verksamhet. Våren 1917 gav man konsert i Musikaliska Akademiens stora sal och sjöng bl. a. den MS tillägnade Pingst av Oskar Lindberg ffg. Den fruktade P.-B. i DN var på sitt soligaste humör när han i DN dagen därpå utlät sig:

»Musikaliska Sällskapet gör verkligen skäl för sitt namn, det var helhetsintrycket av  dess konsert i Musikaliska Akademien. Salen var knappt  halvbe­satt, men om stadens musikvänner vetat vilken ren vederkvickelse och sval­kande ro dessa unga, färska mans- och kvinnoröster göt över den lyssnandes själ, så hade den förvisso varit fylld till sista plats.»

En dryg vecka senare gjorde man om konserten i Auditorium, vars sal som rymde 1.700 platser helt fylldes, varvid föregående konserts ekonomiska förlust täcktes.

»Den av sommarskymningsvemod doftande tondikten var av en omedelbart tjusande verkan», skrev Aftonbladets recensent H-b-t efter konserten den 23 mars 1920 i Musikaliska Akademien, då David Wikanders Kung Liljekonvalje framfördes ffg, även den tillägnad MS, vars basstämma tonsättaren till­hörde. Två år senare den 24 april 1922, framfördes ännu en nyskriven komposi­tion av David Wikander tillägnad MS, Förvårskväll Oskar Llindbergs Stjärntändningen och Ture Rangströms Runa, båda tillägnade sällskapet, framför­des också ffg vid denna konsert. De tre nykomponerade verken var förmodligen resultatet av att MS styrelse i september året dessförinnan beslutat skriva till samtliga tonsättare (!) och anmoda dem att komponera a cappellasånger.

En stor upplevelse för David Åhlén och kören var tonsättaren Enrico Bossis besök i mars 1921. Under tonsättarens egen ledning framfördes då i Engelbrektskyrkan Raffaello Divino, medan det blev David Åhléns uppgift att dirigera Westminster Abbey, mera känd som Cantate  Domino.

De följande åren varvades a cappella-konserter med framföranden av större körverk ungefär jämnt. En ovanligt stor kör torde David Åhlén ha haft framför sig vid framförandet av A. Halléns Juloratorium i december 1921, då han ledde ca 300 personer tillsammans i kör och orkester. I november 1922 gav kören åter en a cappella-konsert, i november 1923 A. Halléns Missa solemnis ffg och i april 1924 framfördes Brahms’ Zigeunerlieder för kör och piano. I december 1924 sjöng man ånyo de omtyckta Kung Liljekonvalje och Förvårdskväll av D. Wikander, 0. Lindbergs Stjärntändningen, P.-B.:s 8 sånger. Ture Rangströms Runa m. m.

En stor utmaning var arbetet med Kurt Thomas’ Mässa som framördes i Engelbrektskyrkan den 16 februari 1926. Utan pålitliga stämledare i kören skulle resultatet knappast ha blivit lyckat, påpekar David Åhlén, som med belåtenhet kunde läsa tidningarnas recensioner, alla positiva både till verket och dess utförande, som Moses Pergament i Sv.D. betecknade som »en musikalisk bragd».

Den viktigaste uppgiften härefter var deltagandet i den Femte Nordiska Musikfesten 1-8 maj 1927. MS som vid tillfället räknade 110 personer medverkade dels i Sibelius’ Jordens sång, dels med a cappellakörer samt vid den avslutande svenska orkesterkonserten, då Natanael Bergs Salomos höga visa under tonsättarens ledning utfördes.

Sedan 1917 hade David Åhlén varit verksam som kantor i Engelbrektskyrkan, som stått klar 1914. Redan 1916 hade han lett MS i Carl Lundells Requiem i Engelbrektskyrkan, där hädanefter sällskapets oratoriekonserter skulle äga rum. En stor händelse var det första framförandet av Bachs Matteuspassion i Engelbrektskyrkan långfredagen den 30 mars 1923. Kören bestod av Engelbrekts kyrkokör, medlemmar av MS, medlemmar av Musikföreningen samt en gosskör från Kungsholms Realskola och Nya Elementarskolan. 34 långfredagar i följd (alltid med offentliga generalrepetitioner på skärtorsdagen) dirigerade David Åhlén Matteuspassionen och i den medverkande kören ingick alltid medlemmar ur MS. Även sedan Bertil Düring 1956 efterträtt David Åhlén och fr. o. m. 1957 ledde Matteuspassionen, var MS med vid varje framförande till och med 1962. 1963 svarade Sveriges Radio för framförandet den 24 februari (fastlagssöndagen), men när Dan-Olof Stenlund 1964 återupptog kyrkans eget framförande av Matteuspassionen var det första gången som de trogna medlemmarna ur MS inte fanns på plats. En 40-årig tradition var bruten.

David Åhlén samlade medlemmar ur  MS även till  årliga framföranden av Bachs Juloratorium, en tradition som varade åren 1928-56. Efter David Åhléns pensionering  1956 fortsatte Bertil Düring med dessa framföranden, alltid på Trettondagen, i Engelbrektskyrkan åren 1957-63.

Genom David Åhlén kom på detta sätt MS att knytas till Engelbrektskyrkan vid framförandena av de stora oratorieverk som han ansåg lämpliga för kyrko­rummet. Det var också naturligt att när Sällskapet gjorde Bachs h-mollmässa i Konserthuset (11 december  1929) låta detta verk ljuda under  Engelbrektskyrkans valv (31 maj 1931).  På samma sätt förfors med Brahms  Requiem vilket först framfördes i Konserthuset (26 och 29 april 1918 samt 13 april l929), därpå i Engelbrektskyrkan (Allhelgonadagen 1929). Bachs Johannespassion framför­des emellertid enbart i Engelbrektskyrkan (21 mars 1935). Härefter inskränkte sig MS’ medverkan i Engelbrektskyrkan till de årliga framförandena av Matteuspassionen och Juloratoriet. För att försäkra sig om att den 1923 inledda traditionen att varje påsk framföra Matteuspassionen i Engelbrektskyrkan inte bröts, skrevs särskilt i den överenskommelse som träffades på våren 1927 mellan Kon­sertföreningen och MS att Sällskapet var oförhindrat att ge egna konserter under förutsättning att åtagandena i Konserthuset fullgjordes och att de egna konserterna inte konkurrerade med Konsertföreningens. Dock skulle Sällskapet årligen på Långfredagen  även  i  fortsättningen få utföra Bachs Matteuspassion. När stadgarna skrevs för vad som då kallades »Konsertföreningens kör Musikaliska Sällskapet» i juni 1932, i anslutning till det första kontraktet som slöts mellan Konsertföreningen  och  David Åhlén,  löd  en  paragraf: »Sällskapet må under Konsertföreningens konsertsäsong ej giva egna konserter med undantag för det årliga uppförandet av Bachs Matteuspassion». (Då trettonhelgen inföll före vår­säsongens start kunde kören också fortsätta att sjunga i Bachs Juloratorium.)

Efter fem säsonger hade  det alltså blivit klart för kontraktskrivning mellan Konsertföreningen och David Åhlén. Enligt kontraktet ålåg det David Åhlén att handha den konstnärliga omvårdnaden av kören (och därmed bedriva nyrekrytering liksom vid behov utgallring) samt såsom dirigent framöra de verk vid föreningens konserter som anförtroddes honom. Därtill kom att han skulle inöva de vokala verk som fastställts att kören skulle göra vid föreningens konserter.

För detta arbete skulle David Åhlén få en lön av 300:- /mån. under måna­derna oktober-april samt därtill erhålla två friplatser till föreningens konserter.