Anders öhrwall körens ledare 1974-83
Så hade tiden kommit för ett nytt dirigentbyte. Redan säsongen 1968/69 hade körens styrelse beslutat att inbjuda ett fåtal högt kvalificerade körledare att när så var påkallat leda repetitionsarbetet i syfte att minska Johannes Norrbys arbetsbörda och för att ersätta honom vid utlandsturnéer m. m. Frågan gick först till Anders Öhrwall, som kommit att delta i instuderingen av Mozarts c-mollmässa (som sedan dirigerades av Hans Schmidt-Isserstedt i januari 1969) och Berlioz’ La damnation de Faust, varmed vårens arbete avslutades med två konserter i maj 1969 under Antal Doratis ledning. Samarbetet med Anders Öhrwall vidareutvecklades, och när Johannes Norrby i och med utgången av säsongen 1973/74 tog avsked av kören som dess ledare (han kvarstod som medlem i basstämman ytterligare två år), hade hans efterträdare hunnit göra sig väl bekant med såväl kören som arbetsförhållandena på Konserthuset. En konsert i april 1973 svarade de gemensamt för: Anders Öhrwall dirigerade dess första del (Mendelssohn: psalm 42 och 43) och Johannes Norrby konsertens andra del (Vaughan Williams: mässa g-moll). Under det sistförlidna arbetsåret hade de båda körledarna ganska jämnt delat på instuderingsuppgifterna. Johannes Norrbys sista åtagande som ordinarie ledare för kören blev att förbereda de båda konsertframträdandena med Beethovens Fidelio i juni 1974.
Det var emellertid ingen sinekur som väntade vare sig den nye körledaren eller kören när repetitionsarbetet efter det sedvanliga sommaruppehållet återupptogs på hösten 1974. I november skulle man sjunga A. Schönbergs Gurrelieder, i januari 1975 Enescus Oidipus Rex. Men innan vi går vidare, en kort presentation av den nye ledaren för Stockholms Filharmoniska Kör/Musikaliska Sällskapet, som sedan säsongen 1971/72 – då efter samråd med Konsertföreningens styrelse nya stadgar antagits och körens namn därvid något ändrats – körens namn nu löd. Vid knappa 42 års ålder övertog Anders öhrwall, som sedan 1962 varit anställd som organist i Adolf Fredriks kyrka ett stenkast från Konserthuset, ledarskapet för Stockholms största blandade kör, en kör med en alldeles speciell profil bland de många fina körer, som vid det laget hunnit växa fram i huvudstaden. Anders öhrwall var ledare för en av de mest ansedda, Adolf Fredriks Bachkör, som han hade startat 1964. Under åren 1960-72 hade han varit ledare för Sveriges Radios ungdomskör. Han hade framför allt inriktat sig på att framföra äldre musik, i synnerhet barockmusik, både som körledare och som cembalist (bl. a. i ensemblen Musica Holmiae). Som arrangör av körmusik hade han rönt stor uppskattning. (Både David Åhlén och Johannes Norrby hade f. ö. varit i samma ålder som Anders öhrwall, då de engagerades av Konsertföreningen: Johannes Norrby var 41 år då han efterträdde David Åhlén och denne i sin tur hade varit 42 år, då samarbetet mellan MS inleddes hösten 1927). Anledningen till att Anders Öhrwall sökte ledarskapet för MS/SFK har han formulerat så här:
»Det var en helt annan typ av körverksamhet med en helt annan typ av repertoar, som man var nyfiken på. Att arbeta med en stor kör och en traditionell oratorierepertoar var nytt för mig. Det är ju en väldig skillnad att arbeta med en kör på 100 personer och en kammarkör på 30!»
A. Schönbergs Gurrelieder och Enescus Oidipus Rex, Anders öhrwalls första arbetsuppgifter att ta itu med på hösten 1974, har nämnts. »Det var klart besvärliga arbetsomständigheter man kom in i. Det mest besvärliga var att dyka in efter en så stor personlighet som Johannes och att klara av stora och svåra körverk med en kör som var i upplösning», har Anders öhrwall kommenterat situationen. Liksom då Johannes Norrby efterträdde David Åhen följde nu en tid av utgallring i stämmorna. Medelåldern hade undan för undan höjts under Johannes Norrbys tid. Nu sänktes medelåldern genom radikala ingrepp, även körens storlek minskade drastiskt. Anders Öhrwalls målsättning var att få en snabb kör att arbeta med. Repetitionstempot höjdes. Kraven på körsångarens tekniska kunnande likaså. Körklangen blev ljusare och lättare varvid tyvärr också en del av den färgstarka, djupa klangen och den dramatiska kraften förlorades. Detta var också Anders Öhrwall medveten om – att sätta i relation till de alltmer stigande kraven på kören att fungera i svåra verk, under gästdirigenter, som i regel inte har mer än högst ett par repetitionstillfällen med kören före konsert. Att sjunga i Stockholms Filharmoniska Kör (i konsertsammanhang körens namn sedan 1976, officiellt fastställt spelåret 1980/81) kräver ett slags professionalism, har Anders Öhrwall påpekat. Det är på sätt och vis ett svårare och mera otacksamt jobb att sjunga i SFK än i andra körer. En ständig flexibilitet, förmåga till omställning krävs, när gästdirigenterna hela tiden växlar. Vilket som konsekvens medför att repetitionsarbetet måste vara effektivt. Ett synnerligen lämpligt arbetssätt är då internatsverksamhet, varvid kören på 15 timmars koncentrerat arbete får lika mycket uträttat som under en hel månad. Det är dessutom en trevlig arbetsform. Glädjen i att sedan behärska ett material stärker självkänslan. »Vad bra det går!», det för Anders Öhrwall typiska fältropet, har ljudit ofta, sångarna till uppmuntran och beröm för deras ansträngningar. »Genom att arbeta intensivt utan att stressa blir man mera behagligt trött än av att arbeta för långsamt», konstaterar Anders Öhrwall. »Det är en balansgång mellan ett professionellt instruktionsjobb och det här att det är människor som träffas en gång i veckan och har lite kul också.» Man måste sätta sig in i sångarens situation, påpekar han vidare. Man får göra vad som står i ens egen förmåga att nå kontakt. Vara väldigt tålmodig och ha respekt för sångarnas tekniska resurser, respektera dem för deras kapacitet – och samtidigt stimulera dem. Man måste ställa krav, för människor vill ha krav, inom rimliga gränser.
Så långt Anders Öhrwalls syn på arbetet som ledare för SFK. Ursprungligen var det tänkt att Anders Öhrwall skulle göra en egen produktion med kören varje spelår. Så blev det nu inte riktigt. Den första säsongen avslutades med en resa till Sunne i Värmland, där en förkonsert gavs till den konsert med franska verk (av Poulenc, Charpentier och Fauré) som Anders Öhrwall i början av juni 1975 dirigerade. Hösten 1976 gjordes Händels Simson med Anders Öhrwall som dirigent, sedan dröjde det till juni 1978 då upptakten till en serie kyrkokonserter med ett a cappellaprogram gavs under Anders Öhrwalls ledning. Samma program upprepades i Mariakatedralen i Wroclaw, Polen, dit kören med sin dirigent rest för att tillsammans med Wroclaws Filharmoniska orkester?? och solister framföra Händels Messias.
»Nu börjar det! Det stora äventyret. För ingen annan svensk kör har tidigare varit i Wroclaw, Polen. Och inte har vi hört talas om någon som återvänt heller. Från Wroclaw. Men vid det här laget vet dom att vi skall komma. För i snart två år har man skrivit ca 354 brev och ringt i telefonerna. Men det blir säkerligen ett magnifikt festspel. Med bl. a. Elisabeth Schwarzkopf som gästspelande. Och Stockholms Filharmoniska Kör. Och då blir det ju bra.»
Med dessa ord från dirigenten Anders Öhrwall startade kören arbetet hösten 1978 som inleddes med internat på Åsa folkhögskola två dagar i augusti. Efter a cappellakonserterna i Strängnäs, Västerås och Stockholm flög man till festspelen i Wroclaw. Konserterna blev minnesvärda inte minst på grund av den intensiva publikkontakt som uppstod. Till Messiaskonserten ringlade långa köer utanför den stora kyrka som utgjorde konsertlokal. Människor stod sedan tätt packade i gångarna i kyrkan för att få vara med och lyssna till de svenska körsångerna.
Under spelåret 1978/79, då Anders Öhrwall var tjänstledig för studier utomlands, engagerades Håkan Sund som repetitör. Han hade från början (fr. o. m. hösten 1976) som pianist vid måndagsrepetitionerna, också fått rycka in för Anders Öhrwall som repetitör och blev nu ansvarig för instuderingsarbetet med Nielsen: Fynsk Foraar, Elgar: The Kingdom, Walton: Belsassars gästabud, Honegger: Kung David samt Weber: Euryanthe. Även i fortsättningen deltog Håkan Sund normalt i instuderingsarbetet, svarade själv för arbetet med Verdis Requiem i februari och inför körens deltagandei Tammerfors körfestival i juni 1981, då Erich Bergel dirigerade och Finska Radions orkester spelade. Glad julmusik blev körens melodi i december 1980 (under Charles Farncombes ledning). »Roligare än på år och dag i Konserthuset» skrev Kerstin Linder i Sv.D. om Anders Öhrwalls och Håkan Sunds dubblerade och utsålda julkonserter två år senare. Succé gjorde också Håkan Sunds likaledes dubblerade och långt i förväg utsålda julkonserter med Håkan Hagegård, filharmonikerna, barn från Adolf Fredriks musikskola och kören i december 1983. Här framträdde Håkan Sund som dirigent för kör och orkester, som helhjärtat hängav sig åt hans fina arrangemang av gammal välkänd julmusik. Julen till ära dansade kören in och ut på körläktaren och den sedvanliga strikta körklädseln var utbytt mot lediga kläder i rött, vitt och svart, kompletterade med luvor och glitter.
I maj 1980 stod Anders Öhrwall framför kören som dess dirigent i två framföranden av Bachs h-mollmässa, dels i Engelbrektskyrkan i Stockholm (där ju MS under David Åhléns ledning 51 år tidigare sjungit samma verk), dels i Heliga Trefaldighetskyrkan i Gävle.
Under de nio säsonger som Anders Öhrwall varit ledare för SFK har repertoaren dels följt gamla traditioner – man har sjungit gamla repertoarverk såsom Brahms’ Ein deutsches Requiem, Beethovens nionde symfoni, Haydns Årstiderna – dels bestått av för kören helt nya verk såsom A. Schönbergs Gurrelieder, Enescus Oidipus Rex, Berlioz Requiem, Poulencs Gloria, Tippetts A Child of Our Time, Schumanns Das Paradies und die Peri för att bara nämna några av dessa. Av publik och press uppmärksammade evenemang har också t. ex. Weber: Euryanthe (1979) och Kraus: Aeneas i Carthago (1979) varit – för att inte tala om de till en början ofrivilligt uppskjutna, efterlängtade och av publiken till sista plats i salongen åhörda framförandena av Mahlers åttonde symfoni, vilka fick inleda konserterna under hösten 1983. Dessa konserter var evenemang i ordets verkliga bemärkelse, oförglömliga för alla medverkande som gav sitt yttersta och nästan mer än så, då dirigenten Yuri Ahronovitch insisterade på repriser av slutkören, där över 300 sångare i väl inövat samarbete fick excellera inte bara i pianissimonyanser utan också i ett fortissimo av dittills oanad styrka.
Det syns mig ännu för tidigt att utvärdera Anders Öhrwalls insats som dirigent för Stockholms Filharmoniska Kör. Det senaste decenniet har utan tvekan inneburit en stor förändring av körens struktur. En del av följderna härav har Anders Öhrwall själv kommenterat. I övrigt hänvisas till avsnittet Körens nuvarande situation beträffande medlemmar.
Hösten 1983 påbörjades en övergångsperiod för kören utan ordinarie körledare, sedan Anders öhrwall tillträtt som ny ledare för Radiokören efter Eric Ericsson. Under säsongen 1983/84 gavs några körledare möjlighet att provdirigera SFK. En av dessa var Stefan Parkman, som fick uppdraget att instudera Mozarts Requiem för två konserter med Filharmonikerna i maj 1984. De andra två provdirigenterna var Jan-Åke Hillerud, som under hösten 1983 ledde instuderingsarbetet av E. Elgars Dream of Gerontius, samt Håkan Sund, ansvarig för julkonserten. Efter omröstning i kören utsågs i juni 1984 Stefan Parkman till den nye ledaren för SFK. Stefan Parkman är född 1952 och har utbildat sig vid Musikhögskolan i Stockholm. Han har själv sjungit i ett flertal körer samt framträtt som solist. Sedan 1976 är han dirigent för Uppsala Domkyrkas Gosskör, sedan 1981 för KFUM:s kammarkör i Stockholm och sedan 1983 för Uppsala Akademiska Kammarkör. I en intervju i Konsertnytt i oktober 1984 förklarar Parkman att han ännu inte format sin egen målsättning som dirigent för SFK, men att han gärna vill behålla den orädsla för modern musik som präglat repertoaren.