Musikaliska Sällskapet 1933-1945
Fram till mitten av 30-talet dirigerades kören vanligtvis av Václav Talich – förutom av David Åhlén – dessutom vid några tillfällen av Adolf Wiklund samt av svenska tonsättare vars verk framfördes. Natanael Berg ledde sålunda själv Salomos Höga Visa den 25 februari 1931, Moses Pergament Det är fullbordat och Världens Herre den 15 november 1931, Oskar Lindberg Skansenkantat den 7 mars 1934, då även Kurt Atterberg dirigerade sin Järnbäraland. Hilding Rosenbergs första samarbete med kören daterar sig till 18 mars 1934, inte i något eget verk utan i Kodálys Psalmus Hungaricus. Ture Rangström svarade för ett framförande av sin Hazeliuskantat den 21 november 1934.
Från mitten av 30-talet börjar de stora dirigenterna komma: 1935 Ernest Ansermet, 1936 Fritz Busch, 1938 Bruno Walter. Att David Åhléns egna framträdanden med MS blev allt sparsammare hade att göra med tillgången på framstående gästdirigenter. Sista gången David Åhlén ledde sin kör i ett konsertframträdande var 4 oktober 1944 i Romans Te Deum.
Under 37 års tid var David Åhlén MS’ ledare om man räknar dess begynnelse 1907, då ett »20-tal ungdomar i åldern 15-20 år» utgjorde stommen i den nybildade SSUH-kören, som fr. o. m. 1916 lydde under namnet Musikaliska Sällskapet.
Under dessa 37 år hade mycket hänt: kören hade vuxit kvantitativt såväl som kvalitativt. Från att ursprungligen ha varit en föreningskör för helnyktra ungdomar med a cappellasånger som huvudsaklig repertoar hade kören utvecklats till en fristående, självständig kör med kapacitet att framföra stora körverk såsom Beethovens nionde symfoni, Brahms’ Ein deutsches Requiem etc. Körens anseende var högt. Dess ställning hade stadigt stärkts alltsedan samarbetet 1927 inletts med Konsertföreningen. MS var en kör med traditioner: dess sångare stannade inte bara ett par år utan i decennier, sedan de väl vunnit medlemskap.
Stabilitet och utveckling gick band i hand. Stabiliteten hade garanterats bl. a. genom att kören haft samma ledare sedan starten och en och samma ordförande sedan 1916, Torsten Pehrson.
Det var i sammanhanget säkert inte betydelselöst att kören startat som en föreningskör, vilket från början innebar att medlemmarna var likasinnade och ideellt inriktade. Sara Gyllencreutz gav i sitt tal vid jubileumskonserten 1932 en intressant tillbakablick på körens arbetsförhållanden och en förklaring till dess framgång. David Åhlén återger talet in extenso i sina minnen:
»Mina Damer och herrar. Det står skrivet någonstans – jag minns ej var eller hur – om att fältherren vinner icke slaget ensam, utan de djupa leden vinna det med honom. – Det är dessa djupa leden, som jag i kväll fått den glädjen att representera – den okände soldaten skulle jag kunna likna mig vid – och det är från dessa djupa led jag nu ville bringa vår ledare en hälsning.
Ett kvarts sekel ha vi följt David Åhlén som vår ledare. Vi ha prövats i hundrade strider, vi ha frusit och svultit – frusit i dragiga repetitionslokaler, svultit, när vi kommit rusande från dagens arbete direkt till repetitionen utan att ha hunnit inta middag. Och när vi så infunnit oss – en liten smula för sent efter den utsatta tiden – då ha vi blivit utskällda inför fronten, eller djupt generade sökt täckning bakom ståtligare ryggar. Och vad har blivit följden av denna behandling? Myteri, skulle man tro! Men nej, ingalunda. Vi som började behandlas på detta sätt för 25 år sedan, vi stå alltjämt kvar i ledet, och ständigt nya medlemmar sluta sig till vår flock. – Hur är detta möjligt? Ja, förklaringen är väl den, att är vår ledare fordrande mot oss, så är han i ännu högre grad fordrande mot sig själv. År ut och år in, i glädjens som i sorgens dagar, i fred och under världskrig, i depression och gulaschtider – alltid har han gått före oss i ärlig arbetsglad strävan i fru Musicas tjänst.
En gång i veckan har han kommit oss att glömma oss själva och hela världen, och endast ha en sak för ögonen – taktpinnen! Vi ha kommit till repetitionen trötta, arga och hesa, vi ha gått därifrån glada, fyllda av liv – och kanske något hesare!
Det är för alla dessa arbetsglada stunder, för medryckande ledarskap och för ideellt föredöme i musikens tjänst, som jag nu bringar David Åhlén de djupa ledens tack.
Och som ett ringa synligt bevis på vår djupa tacksamhet och varma tillgivenhet bedja vi vår ledare mottaga en bok från oss. En annan »okänd soldat» kommer nu att frambära den. Men dessförinnan ber jag eder, kamrater från arbetsglada repetitioner, instämma i ett leve för David Åhlén. Leve han!.»
Boken som David Åhlén på detta angenäma sätt blev ägare till var Hugo Riemanns Musiklexikon, och sedan han – på sitt sedvanliga, litet pedantiska sätt – redogjort för alla detaljer i firandet avslutar han: Festen slutar naturligtvis med dans till långt in på småtimmarna.»
Repetitioner, konserter, jubileer. fester. styrelsesammanträden . . . det var en tät samvaro mellan David Åhlén och hans kör, en samvaro som utmärktes av hårt arbete men som också kunde vara lättsam och trivsam – därom vittnar inte minst många styrelsesammanträdesprotokoll. Ett av dessa som återges här ger prov just på den goda balans mellan arbete och avkoppling. som utmärkte verksamheten i Musikaliska Sällskapet under denna tid:
»Protokoll hållet vid sammanträde ned styrelsen för Konsertföreningens kör, Musikaliska Sällskapet onsdagen den 25 september 1940 å restaurant Carlton.
Närvarande: Hrr Pehrson, Wikander, Moberg, Wernborg och Bergeron samt Fröknarna Grune, Gyllencreutz och Nordgren.
Vid protokollet undertecknad Rung
§ I.
Ordföranden Lektor Pehrson hälsade styrelsen välkommen. Avsikten hade först varit att sammanträdet skulle hållas på Mjölkbarens kontor, men efter konferens med vice ordföranden hade detta befunnits vara slöseri med tiden, varför man sålunda avtågat direkt till Carlton.
§ 2.
Ordföranden redogjorde härefter för de ändringar i säsongens program, som blivit nödvändiga därigenom att Konsertföreningens ordinarie dirigent, Fritz Busch, helt oväntat dagen för Midsommarafton hade lämnat Sverige och avrest till Sydamerika, varför han icke kunde förväntas återvända hit under detta spelår. På grund härav måste framförandet av Händels »Judas Maccabeus» ånyo uppskjutas, denna gång på obestämd tid.
Stenhammars »Ett Folk», som varit avsett att framföras den 15 december hade redan uppförts vid säsongens bägge första konserter den 18 resp. 22 september under Tor Manns ledning. För övrigt vore programmet endast fastställt under höstsäsongen och omfattande Kaisers andra symfoni, där ett mindre antal av Sällskapets medlemmar medverkat denna kväll under Tor Manns dirigentskap. Den 15 december skall Tor Mann leda framförandet av L. E. Larssons »Förklädd Gud», och slutligen skall den 15 januari 1941 i enlighet med vad som tidigare bestämts uppföras »Missa Solemnis» av Josef Jonsson med David Åhlén som dirigent.
Betr. vårsäsongen har med Konsertföreningens direktör, Johannes Norrby, dryftats uppförande av något verk av J. Roman eller Stenhammars »Sången», varjämte Beethovens nionde symfoni ev. skall komma till utförande om någon lämplig dirigent kan engageras för delta verk.
§ 3.
På förslag av ordföranden beslöts enhälligt att efter konserten den 15 december skulle anordnas en Luciafest till vilken Sällskapets medlemmar skulle inbjudas. Till bestridande av kostnaderna för festen skulle i första hand användas hittills icke utnyttjat anslag å 200: – kr, som av Konsertföreningen sistlidna vår beviljats Sällskapet för avhållande av en vårfest i april 1940, vilken fest av kända skäl emellertid icke kunde avhållas, varför detta belopp nu stode till förfogande i första hand. Resterande kostnader skulle bestridas ur Sällskapets kassa.
Ordföranden föreslog vidare, att man skulle försöka anordna en musikalisk gissningstävlan vid den ovannämnda Luciafesten och skulle styrelsens medlemmar inbördes rådslå med varandra om formerna härför, varvid med hänsyn till medlemmarnas antaget höga musikaliska allmänbildning, densamma kunde läggas på ett ganska högt plan.
Som intet vidare förekom avslutades sammanträdet.
In fidem Justeras
u/Ragnar Rung u/Torsten Pehrson
Vid justering av protokollet anmälde Direktör Åhlén laga förfall, ity att han ämnat bevista sammanträdet, men att han, illvilligt därtill förledd av sekreteraren, en längre tid på kvällen irrat omkring på Birger Jarlsgatan (omgiven av mer eller mindre dåliga rådgivare), i det vällovliga syftet att uppsöka ett stycke av Herr Ordförandens Mjölkbarer, som sekreteraren lurat i honom skulle tjänstgöra som lokal för sammanträdet. – Sekreteraren beklagar livligt missödet, men han undrar dock, om det verkligen kan vara Direktör Åhléns allvarliga mening att Sällskapets styrelse sjunkit så djupt, att den besöker lokaler av sådan art. – Frivilligt – ! och under kräftsäsongen??!! Hm!»
Vid 30-årsjubileet år 1937 firade man endast med att i samband med en repetition i Konserthusets attiksal dricka kaffe tillsammans. Även då höll Sara Gyllencreutz tal. David Åhlén fick en minnesgåva av kören. Och David Åhlén tackade och berättade, som så många gånger förr, om körens tillblivelse och dess verksamhet under de 30 åren. I sina minnen skriver han bl. a.:
»Jag slog fast, att sällskapet nu uppnått det av mig länge åtrådda maximiantalet: tvåhundra musikaliska och röstbegåvade kvinnor och män. Nu gällde det, menade jag, körens konsolidering. Och det skulle först och främst bestå i att medlemmarna flitigt besökte repetitionerna. Den senaste repetitionen hade varit besökt av 178 medlemmar. En vacker siffra. Men deltagandet borde vara hundraprocentigt. Det målet skulle vi eftersträva.»
Hur David Åhlén gick tillväga när han prövade in nya medlemmar !ill kören och vad han fann viktigast hos en körsångare har han också skrivit om. När han med kören övade in Kurt Thomas mässa, som framfördes i februari 1926. använde han sig av stämledare. Så bär berättar han om sina arbetsmetoder:
»Som sagt, hur var det möjligt att med denna av rätt så heterogena element sammansatta kör inöva och med utsikt till framgång offentligt utföra verket. Jag trodde emellertid att det skulle gå. Och det gick. Och att det lyckades kan utgöra bevis för all man med musikaliska röstbegåvade människor, d.v.s. sångare som har känsla för musik och har gott ’gehör’, kan öva in även de i tonträffningshänseende svåraste körsatser. För en kör, sammansatt av sådana röster, existerar inga svårigheter. Sångarna övar sig att lyssna sig till de rätta tonerna. Visst är det en fördel att de lär känna intervall-läran, att de vet både namnet på tonerna i intervallet och intervallets namn. Men nödvändigt är det inte. Huvudsaken är att de förmår att lyssna och att med sin röst återge det de hör. Har man sedan i varje stämma en eller ett par musikbildade sångare (alla sångare är tyvärr inte musikbildade, inte ens musikaliska!) som kan fungera som stämledare, är föutsättningen till framgång given. När jag ’provade in’ medlemmar i mina körer, fäste jag avseende först och främst vid gehöret. Jag spelade eller sjöng före toner eller tonföljder som de efter noggrant avlyssnande fick återge, undersökte deras förmåga att skilja på dur- och mollklang m.m. Klarade de ett sådant prov och var de därtill i besittning av en god eller bildbar röst, var de välkomna till provår. Efter provet blev de i regel medlemmar av kören.»